Att jag har världens nästa vänner har jag tjatat om och om och om igen. Men det är faktiskt sant. Innan jag åkte hit bort så fick jag ett brev. Ett brev som inte fick öppnas inom Sveriges gränser. Det fick bara öppnas utav mig och endast i nödfall!! Sagt och gjort. Jag tog med mig brevet hit och har förvarat det på mitt hemligaste ställe. De dagar när jag längtade hem och till er så sa jag hela tiden till mig själv att nej, fy skäms, det kommer jobbigare dagar. Så dte har förblivit orört. Tills fram till två månader sedan ungefär. Det var efter en helg fylld med otrevlig och jobbiga saker som jag fick nog. Nej nu skulle brevet öppnas. Jobbigare än så kunde det inte bli. Jag öppnade brevet och började direkt grina ännu mer när jag kände igen Idas knörvliga handstil och Ninas lilla och runda handstil. Jag läset de rader de hade skrivit och började storböla. Mina fina brudar! Åhh vad jag saknade dom där och då. Men så tänkte jag efter. Dom kommer alltid finnas kvar. Det lovade dom ju och det vet jag att dom kommer göra. Jag läset det om och om igen inna jag insåg att brevet gick att vika upp. Ut föll fem fina foton. Vad kommer efter storböla? Vad som än kommer efter det så var det det jag började göra. Usch och fy och blä, det blev jobbigt. Där var dom ju på bild. Och jag med. Tillsammans med dom. Inser nu att det inte finns många fina bilder på oss. Men varför ska man ha fina bilder. Jag tog försiktigt korten i mina händer. Som om dte var det dyrbaraste jag nånsin hållit i. Jag letade upp mina ramar jag köpte sex månader tidigare. Bilderna sattes på plats och sen dess står dom där. Mitt på skrivbordet. Min fina samling. Dom bilderna ska med hem och dom bilderna ska alltid upp. Vart jag än befinner mig.
Tack tjejer. Jag älskar er mer än ord kan beskriva. Ni är ALLT! Första femman kommer alltid komma först. Den kommer alltid vara oss!