Jag har en syster. En lillasyster som börjar bli stor. Hon heter Therese Elisabeth Glad och är hela 17 år. Hon pluggar IT Media på John Bauer-gymnasiet och hon har gått halva tiden. Hon kallas för Tessan med i bloggen går hon under namnet sis eller lilsis. Jag och syrran står väl varandra ganska nära skulle jag tro. Vi tjaffsar aldrig och har aldrig gjort det heller. Inte så att vi alltid kommer överens, tvärtom så tycker vi ofta olika. Men vi lyckas på nått sätt alltid lösa allt iallafall. Det är väl kanske de senaste tre åren eller nått som vi har blivit mer kompisar än syskon, vilket är kul!
När jag var i USA var det syrran jag saknade mest av alla. Förutom mina närmsta tjejkompisar. Att se henne på flygplatsen i Los Angeles var helt sjukt. Jag har aldrig blivit så glad förr tror jag. Syrran är en person som man kan vara hur dryg som helst på och det är okej. Sånt gillar jag, eftersom jag är en dryg person. Ibland. Mest när jag är med henne dock. Men samtidigt så gör jag väl nästan vad som helst för henne. Kanske inte vardagliga saker, men egentligen, så finns det inget jag inte skulle göra. Det är ju syrran vi pratar om.

Jag tror inte att jag och sis är så lika faktiskt. Utseendemässigt syns det knappt att vi är släkt. Olika hårfärg, ansiktsform, kroppsform, längd, ögonfärg, ja verkligen allt är olika. Jag tror inte att vi har samma temperament. Jag har kort stubin och blir lätt arg och verbal. Hon är seg och tyst som en mussla. Det krävs mycket innan hon blir arg. Jag må vara ganska tyst och blyg i många lägen, men hon är värre. Dock så är vi båda väldigt snälla och vänner är något vi håller nära. Likaså varadra. Vi pratar om i stort sett allt och ofta kan jag knappt bärga mig innan jag får berätta saker för henne. Hon hinner oftast inte fråga vad jag har gjort eller sagt innan jag spottar ur mig allt. Men hon lyssnar, jämt.

Jag gillar att avbryta syrran. Om hon pratar hoppar jag gärna in i stället, bara för att. Jag gillar att brotta ner henne. Och att kittla henne. Bara för att jag vet exakt hur jag ska göra för att få henne typ förlamad och börja be om nåd. Jag gillar att gå på stan med henne, att luncha, att kolla på film, att dryga och att göra ingenting. Plus att vi gillar att skriva i chatten på facebook, med varandra, från rummen som ligger vägg i vägg. Vi gillar nog varandra. Världens bästa systrar. Världens bästa syster!

Jag skulle kunna skriva ett milslångt inlägg om kärlek, det är så mycket. Men när jag klickade mig in på Moas blogg så såg jag hur hon hade förklarat det. Jag tyckte det var ett bra sätt, så jag gör likadant. Jag låter Björn tala.

Jag vet att jag lovade en massa bilder, men maten idag var inte värd att ta bild på.

Jag klev upp vid 12.40 och lämnade kvar en snarkande kamrat som hållit mig vaken till och från i några timmar innan dess. Ringde till Julie och duschade. Sen tryckte jag i mig två mackor. En med leverpastej och en med skinka. Jag ville ha två med leverpastej men jag sparade hälften till min söta vän. Till det drack jag oboy. Mums! Lunchen hoppade vi över och istället mumsade vi i oss non stop som blev över när vi dekorerade mitt fina pepparkakshus. (Okej det är inte bara mitt. Det är syrran och mammas också.) Efter några timmar åkte jag och syster till Max och köpte oss ett varsitt Friscomål. Jag utan tomat och hon utan tomat och lök. Till det köpte jag en Green & Garlic dressing och hon en Orginal dressing. Jag har nämligen bestämt mig för att prova exakt alla. Jag började idag.
Sen dess har jag inte ätit så mycket. Åt lite godis också såklart, men det får man för det är jul.

Nu däremot ska jag ta och hoppa ner under täcket och försöka sova. Min rygg dödar mig och nu har jag även fått hemska smärtor i bröstet. Det gör alltså ont när jag andas. Jag tror att jag håller på att dö. Vad tror ni? Peppat såhär dagen innan julafton.

Puss & Kram & nyp i stjärten som Julia brukar säga ♥

Att skriva om sina föräldrar på sin blogg måste egentligen vara ganska så ovanligt. Vem skriver ett inlägg om sina föräldrar. Det ska vara en lista för att man ska göra det.
Men vad ska man skriva egentligen? Att jag har en mamma som heter Susanne och en pappa som heter Ulf. Att min mamma bor i Stigslund och att min pappa bor i Strömsbro. Och kanske att mamma är ifrån ett litet samhälle som heter Norrsundet som ligger typ fyra mil norr om Gävle, och att pappa är född i Västerås men sen bott resten av tiden i Stigslund. Eller ska jag berätta att mamma min är förskolelärare i Hille och pappa är elektriker på Korsnäs?

Det är så svårt så jag tänker sluta där. Vad skulle ni ha skrivit om era föräldrar?

Min första kärlek. Vad är det? Kärlek till vad? Det kan vara kärlek till så mycket. Ett djur, en upplevelse, en vän eller en kille. Jag tänker tolka det som en kille. Och för mig är det lätt. Min första kärlek har hittills varit min enda kärlek. Det må låta sorligt i era öron, jag vet inte, att vid 20 års ålder bara ha upplevt kärlek en gång. Men jag är en sån person som lätt blir kär, men sen stannar det där, det går liksom inte vidare. Kärlek är ett invecklat kapitel i Josefine Glads liv och dte ska vi inte gå närmare inpå.

Min första kärlek däremot, honom träffade jag i första året på gymnasiet. Han läste tyska och jag läste franska. I klassrummen mittemot varandra. Han gick i samma klass som Chi, min då väldigt nya vän. Han var med i GGF Verdandi och jag var med i KGF Runa. Vi hade befunnit oss på samma fester men aldrig träffats. Tills en dag då vi hade språk. Jag gick som vanligt fram till Chi innan lektionen började, och idag stog hon och pratade med en kille i hennes klass. Hon presenterade oss för varandra och vi kom väl båda fram till att vi hade problem med att hitta en bra kavaljer till den kommande balen. Chi tyckte att vi skulle gå med varandra. Vi sa väl inte så mycket mer om det utan gick till våra respektive lektioner. Nån dag efter det tackade jag nej till en kille som hade bjudit mig på balen på världens sämsta sätt. Jag sa att jag inte skulle gå på balen, fast jag innerst inne inte vill göra nått annat än att gå. Jag gick upp till andra våningen och möttes av Chis kompis som frågade om jag ville gå på balen med honom. Utan att ens tänka sa jag ja. Såklart jag ville!
Så det var så det började. Våran första "officiella! dejt var när vi gick på balen. Det var så fint. På Konserthuset, det snöade och jag fick en liten röd ros. En ros som jag sen sparade, jag sparade den länge. Oturligt nog så gick den sönder när vi flyttade. Första gången han var hemma hos mig var en söndag och han fick hjälpa mig att dela ut reklam. Romantiskt va?! Första gången jag var hemma hos honom var typ hela hans släkt där. Helt sjukt mycket folk. Och jag, som kan ha varit blygare än blyger, var så nervös.
Vi var lätt det populäraste (eller sötaste om man ska citera andra från den tiden) i vårt lilla (stora) föreningsgäng. Jag var lille Gladis och han var lille Katten. Varför kommer jag inte ihåg faktiskt. Vad jag dock kommer ihåg är alla hjärtans dag. På dagen var han och åkte pulka med Verdandi. Han ringde mig på eftermiddagen och berättade att han hade blivit skjutsad till sjukan med en spricka i armen. I höger arm. Så han fick en mitella. För höger arm. När vi la på så åkte jag till stallet och red som så många onsdagar innan det. Just precis den här dagen ramlade jag dock av hästen och flög rakt in i ett hinder. Blev skjutsad till sjukhuset där det konstaterades att jag hade axeln ur led. Höger axel. Så jag fick en mitella. För höger arm. Så dagen efter kom vi båda till skolan med höger arm i mitellor. Gulligt va.

Dock så höll det inte så länge. Några månader och sen blev det platt fall. Vi pratade inte på ett tag men tillslut tog väl nån sitt förnuft till fånga och öppnade munnen. Eller, nån var full och nån hjälpte till. You do the math. Sen dess har vi varit vänner. Mer eller mindre.

Och juste, jag glömde. Han heter Love.


Och nej ni får ingen bild på mannen för det finns inte en enda vettig sådan.

Ja då var det dags, dag 01 / Om mig. Så himla svårt att skriva. Vad ska man berätta liksom. Plus att de flesta som läsre min blogg garanterat känner mig privat, så då vet dom i stort sett allt redan. Vi får väl se om det blir ett maratoninlägg eller om det blir en kortis.

Så, jag heter Josefine Elisabeth Glad, är 20 år och bor i Gävle. I strömsbro med min pappa och i Stigslund med min mamma. Och så har jag såklart en syster som heter Therese och är 17 bast. Hon flänger runt med mig vecka ut och vecka in.
Jag bodde mina första år i Stigsgård innan vi flyttade till ett hus i Strömsbro strax innan jag skulle fylla sex år. Låg- och mellanstadiet gick jag på Strömsbro skola och flyttades sedan, som alla andra, till Stigslund för högstadiet. Högstadiet var nog den värsta tiden i mitt liv, men genom två änglar överlevde jag det också. Dom änglarna heter Anna och Ida. På gymnasiet gick jag den Naturvetenskapliga linjen på Vasaskolan, något som kan ha varit bland det roligaste jag har gjort. Jag var medlem i en studentförening som heter KGF Runa och där hann jag med att vara både sekreterare och ordförande. Jag är stolt över att ha varit med där och jag skulle aldrig göra något annorlunda. Jag skulle med andra ord gärna göra det igen. Utan allt ansvar såklart. Efter studenten fick jag ganska snabbt jobb på både Max och ISS. På Max jobbade jag väl inte överdrivet mycket innan jag slutade, men på ISS jobbade jag i ungefär 6 månader. Åt ISS var jag anställd som städare på Korsnäs. Jag städade, städade och städade. Hela tiden.

Efter sex månader på ISS packade jag mina väskor och begav mig till California för att jobba som au pair. Jag bodde i en familj som bestod av mamma, pappa, dotter och son. Dottern var åtta år och sonen var sju år. Från den här tiden skulle jag våga påstå att ni vet det mesta. Jag jobbade mestadels av tiden, men hann även med en del resor, festerier och andra galna upptåg. (Nu syftar jag mest på fallskärmshoppandet.) Vänner därborta var dte tomt med, men jag träffade Anna EY, som jag tänker kalla henne här. En underbar tjej som jag faktiskt saknar väldigt mycket. Anna var min Sushipartner in Crime!

Efter en vistelse, som utan vissa omständigheter, varade i åtta månader istället för ett år, är jag nu hemma och jobbar och står i. Jag fick jobb redan innan jag lämnade USA faktiskt. Så jag har sedan jag kom hem jobbat som barnflicka och tagit hand om en underbar liten pojk på nu hela 15 månader. Har har lärt sig prata mycket mer, han springer fortare och han har inga problem med att ty sig till mig.
Sen har jag också precis fått jobb på Engeltofta där jag jobbar med Bettan. Jag har ju precis kommit igång men det ska bli kul att se vart det kan leda.

Annars i mitt liv så finns dte en massa tokiga stollar jag inte kan leva utan. Vi har fyra som har hängt med sen gymnasietiden, och några lite längre, Ida, Sara, Julia och Nina. Det är den närmsta kretsen och vi är unstoppable när vi väl har satt igång. Anna har hängt med sen högstadiet och vi har alltod roligt när vi umgås. Vi gillar sallad och vi är nog en riktig partyduo. Chi är min lilla asiatkompis som jag lärde mig franska med och som med mig såg till att Runa behöll sin värdighet. Vad skulle jag göra utan hennes knasiga påhitt. Och kusin Lisette som är mer än en kusin. Hon är nog min andra hälft. Vi har varit med om mycket och vi var eneggstvillingar förr. So to speak. Det är en annan saga. sen har vi alla andra som dyker upp lite här och var som jag verkligen uppskattar. Vänner för mig är något väldigt viktigt och vänskap är något man vårdar ömt.

För framtiden har jag inte så mycket planer. I vår blir det till att läsa en kurs på komvus och efter det är jag redo att inta ett svenskt universitet. I Gävle blir jag då inte kvar, dte är ett som är säkert. Troligtvis komme rjag bli någon som inte har så stor koll på vad jag håller på med. Det kommer bli något ytterst komplicerat och sånt är ju alltid roligt.


Så, det var lite om mig. Jag hoppas ni fick en väldigt överskådlig bild av mig och om det är några frågor om någonting så är dte bara att höra av sig. Det finns ju så mycket mer att säga egentligen, men det här får faktiskt räcka. Lite måste man hålla hemligt också.

En blandad kompot