Derivator, linjära aproximationer, f(x), skalmetoden.... mitt huvud kokar

Nu är jag tillbaka i svenskan. Yesyesyes! Ska bara fixa bokredovisningen på torsdag och sen är jag äntligen klar. Nu tar vi engelskan!

Jag blev kär idag. I Uppsala. Troligtvis är det där jag kommer börja att studera om ungefär ett och ett halvt år. Tidigare har jag inte varit riktigt säker på vart jag ville plugga. Det har varit jämt mellan Uppsala och Linköping. Även Mittuniversitetet har varit på kartan. Men nu vet jag inte längre om de två sista kan jämföra sig med Uppsala. Visst, jag har inte varit och kollat in de andra två universiteten, och det har väl mycket att göra med hur jag känner just nu. Jag och S skulle gärna vilja ta en tur till Linköping och kolla hur det är där. Men jag har svårt att tro att Linköping kommer få mig lika att bli lika förälskad som Uppsala. Bara att strosa omkring bland alla dessa gammla hus och byggander, gå omkring inne i universitetets lokaler och sitta i en föreläsningssal, allt kändes så rätt, så jag. Sen att nationerna lockar kan jag ju inte förneka. Som den inbitna föreningsmänniska jag är så känns det ganska självklart för mig att i framtiden (om det blir i Uppsala) vara aktiv i nationen. Men för mig var det inte kurs- och programutbudet som fick mig fast. Inte nationerna, inte människorna, inte staden, utan atmosfären. En stad full med studenter som alla vill samma sak kändes så, så rätt, så skönt, så perfekt. Nej jag måste dit!

Ps. Jag hittade världens bästa affär också!

Uppgift: Att bestämma halveringstiden från ett radioaktivt preparat.
Material: GM-rör, räknare, protaktiniumgenerator, stativfot

Bara ett ord, GAAHHHH

Nu ska jag bara kolla igenom min ansökan så att allt stämmer. Sen så skickar jag in den. Och juste, jag måste skaffa ett jobb. Men nu är det nära. Det är nu det börjar på allvar. Känns lite overkligt faktiskt. För tänk om jag verkligen kommer iväg, till Californien, dit jag vill. Fatta hur grymt det skulle vara. Jag från Lilla Landet Lagom flyttar till Stora Landet Överdrivet. Lilla jag. Men ja, det skulle verkligen vara hur kul som helst. Det går inte att beskriva, men ni kan tänka er. Nej nu måste jag sova. Blir helt yr av allt det här. USA, iiihhhh!!

Samhällskunskapen är nu avklarad. Biologi, matte, engelska och svenska, döda mig!

Min lillasyster har en vän som är 15 år. Hon skrev på sin blogg att hon är rädd att hon aldrig kommer att hitta sitt livs kärlek och att hon därför kommer vara ensam hela livet. Såg ni vad jag skrev? Hon är 15 år!! Jag är 18 och har inte hittat mitt livs kärlek. Men är jag ledsen för det? Nej tvärtom. Jag har mina dagar  fullspäckade och att kläma in ytterligare en person i mitt schema skulle vara lite småklurigt. Men missupptatta mig inte! Jag sa inte att jag inte ville hitta någon, men det är inte så att jag går ut och letar. Det som händer händer.
Men när jag var 15 hade jag inte en tanke på mitt livs kärlek. Viss var det spännande och allt, men nej. Jag var ju mitt i min tonårstid och hade precis börjat gymnasiet. Det var början av mitt tredje liv.
För jag har kommit fram till det. Det första livet är innan man överhuvudtaget har börjat i skolan. Härifrån har man inte så mycket minnen. Men sen när man börjar i skolan, då börjar det andra livet. Man kliver in i skolvärlden och är där i 10 år. 10 år av ditt liv som du inte alls får bestämma över. Du är fast i skolan vad du än vill.
Just nu känner jag att mitt tredje liv, det jag lever nu, är det bästa. Det kan inte bli bättre än det jag har nu. Jag älskar verkligen min umgänges krets och att gå på Vasa förgyller verkligen min vardag. Och nu är det tre månader kvar. Vad händer sen? Mitt fjärde liv börjar. Jag tar ett år ledigt och reser bort och jobbar. Jag behöver verkligen åka bort. Men det är också sorgligt. Allt kommer förändras. Jag kommer skiljas från mina bästa vänner. De som betyder allt för mig! Jag kommer seriöst att dö. Nej okej, men ni fattar. Vi umgås ju jämt, vi vet allt om varandra, vi hittar alltid på en massa roliga och tokiga saker tillsammans, vi har för många smeknamn på varandra, vi kollar in killar åt varandra, ja och allt annat som bästa vänner gör. Bara det att vi är fem stycken. Fem personer som är så sjukt olika varandra. Vi har alla vänner på sidan, men det är nog tillsammans vi har som roligast. Och när vi är alla fem, då kan inget störa oss. Vi kan helt seriöst sitta i ett tomt rum och ha kul i flera timmar. Det är vänner det.
Vänner som ska spridas. Jag åker över Atlanten. Två blir nog kvar här, en pluggar och en jobbar. En försvinner (förhoppningsvis enligt henne själv) till en annan stad långt från Gävle för att plugga. Och en är allmänt förvirrad. Fast alla är vi förvirrade. Vad vet man egentligen om framtiden när man är 18 år och går sista året på gymnasiet? Inte ett skit. Vi har bara drömmar. Och förhoppningar. Men just nu har jag bara två önskningar. Två önskningar som skulle få mitt tredje liv att bli perfekt. Den första, jag överlever skolan och tar studenten och har den bästa första månaden på sommaren jag någonsin har haft innan jag åker iväg. Den andra, att vi fem för alltid är bästa kompisar och håller kontakten. Jag vet att jag har hittat dom bästa vänner man kan ha. Dom man alltid hoppas på att hitta. Lyllos mig va...

Jag har inte postat ett seriöst inlägg på snart en månad. Och här är ännu ett oseriöst. Men så att ni vet, skolan dödar mig. Ville bara berätta det. Pussen