Jag har hoppat fallskärm!! Det kommer dröja länge innan jag slutar prata om det. Men förstår ni. Jag har liksom hoppat fallskärm. Blyga lilla mesiga jag har slängt mig ut från ett flygplan. Och det var så sjukt jävla äckligt häftigt (förlåt för språket men det finns inget annat sätt att uttrycka känslan jag har) och jag bara måste göra det igen. Känslan man får när man faller fritt ner mot marken går inte att beskriva. Adrenalinet pumpar runt och man kan inte få nog. Sen när man flyger runt i fallskärmen så är man så lycklig och vill bara upp igen. Utsikten är fantastisk och de minuter man får däruppe flyger (hehehe flyger) förbi. Men just den sekunden när man hoppar ut ur planet måste vara bland det äckligaste jag nånsin gjort. Magen vänder sig uppochner hundra gånger och det finns liksom ingen återvändo.
Jag har inte fått nån fason på filmen än så ni får nöja er med biler. Men en bild säger väl mer än tusen ord...

Angående min snygga gröna sopåkardräkt: Nej det går inte att vara snygg när man hoppar. Carolines hopparkille frågade om hon ville ha en dräkt och hon sa nej. Astrid blev aldrig tillfrågad och min hoppkamrat gav mig den och sa åt mig att ta på mig den bara. Men vafasen. Ska man hoppa så ska man väl göra det fullt ut. Och jag slapp faktiskt landningsmärken på mina kläder.
Angående min hoppkamrat: Vi kliver in i rummet med alla grejjer och blir uppropade efter våra nummer. Carro får hoppa med en australienare på kanske 25 år. Astrid får hoppa med en annan kille på typ 25. Och så jag då. Jag får hoppa med morfar på 60 bast. Hahahahaha vi dog av skratt. Men vafasen. Om man är gammal måste man ha hoppat länge. Mer erfarenhet och blablabla. Jag frågade efter hoppet hur många gånger han hade hoppat. 17500 ungefär!! Helt sjukt! Jag fick faktiskt styra fallskärmen själv också.
Angående min kameraman: Jag hade från början bara tänkt ta bilder, så det var det jag betalade och bad om. Min kameraman kliver fram, typ 45 bast. Vad fan är det här tänkte jag. Morfar och farfar typ haha. Carros kameraman tog mest bilder på andra och Astrids kille tog bara lite bilder. Min kamerakille, Cory Hall, han filmade allt fastän jag inte hade bett om det. Och snacka om att min film blev grym. Jag var ju tvungen att köpa den. Hela filmen igenom är jag skräckslagen och det är så sjukt roligt.
Sammanfattning: Att hoppa i en snygg grön sopåkardräck med morfar och farfar visade sig vara det bästa som kunde hända. Jag hade så sjukt rolligt och Cory och morfar var asbra! Ni måste hoppa fallskärm!!

     
Förlåt för så många bilder. Men ni måste verkligen förstå hur kul det var. Och jag kan säga det, det går inte att vara snygg när man hoppa fallskärm.