Kära Sverigebor, au pairer i USA och annat folk som läser min blogg. Glöm mig inte. Jag må vara en bit bort och några timmar med flyg bort, men jag har inte glömt er. Jag tänker på alla därhemma varje dag och jag räknar ner tills jag ska hem. Töntigt jag vet, men jag vill hem efter mitt år. Samtidigt trivs jag som fisken i vattnet här på landet i Wallace bland kossor och hästar.
Just nu sitter jag på mitt rum, invirad i en Hannah Montana-filt (jag tvättade min igår och den krympte till storleken av en halsduk, oops!), kollar på Melodifestivalen och äter polkagrisar från Sverige. Ahh denna svenska dag.
Det var förövrigt jag som hade rätt imorse. Min klocka hade ställt om sig själv inatt så jag var den som var uppe i tid. Dom andra försov sig typ en halvtimme. Vi fick köra som blådårar för att inte komma för mycket försent till HDs skjutlektion. Efter lektionens slut var det min tid att skjuta lite grann. Kommer förmodligen följa med till skjutbanan alla dom helger jag är ledig. Så idag var det dags att prova lite. Jag träffade inte så mycket, jag ska inte ljuga, men jag var nöjd med mina första dag på the courte. Som pris har jag fått ett blåmärke stort som en tennisboll på högra axeln. Var lite rädd för min gamla axelskada när jag sköt men jag klarade mig idag. Den hoppade ju ut framåt och nu tröks axeln bakåt. Så det ska nog inte vara några problem.

Men iallafall jag tänkte inte skiva ett snuftigt inlägg om saknad utan jag tänkte berätta om filmen jag och Anna såg i lördags. Remember Me med Twilight-snyggingen Robert Pattinsson. Filmen var riktigt bra. Lite annorlunda men ett måste att se. I början undrade jag nästan vad det var för film jag hade släpat med Anna på, men vi satt som klistrade tills slutet. Såklart så var jag tvungen att gråta lite i slutet. Inte bra för mig :P hah. Men Anna P, du borde se filmen. Det är en sån film som du och jag skulle ha sett tillsammans. Men nu är det som det är. Jag har sett den är och du borde se den hemma där, så pratar vi om den sen. Puss