Lämnade huset och Wallace runt nio och begav mig ut på vägarna mot flygplatsen. Tack vare GPS:en kom jag rätt direkt. Jag körde verkligen som en amerikanare mer filbyten hit och dit och gasen i botten. Nån tutade väl på mig men hey, jag bryr mig inte. Fick ingen ticket så jag är nöjd! Väl på flygplatsområdet letade jag mig till ekonomiparkeringen och parkerade min bil på 42N. Jättelångt bort! Hoppade på en transferbuss och helt plötsligt stog jag där. Med alla incheckningsdiskar framför mig. Jag vet att jag har rest ganska mycket och brukar inte tycka att sånt är jobbigt. Men nu var jag på en ny flygplats, i ett främmande land och med ett tidspressat schema. Jag letade mig fram till mig incheckning och klarade av det galant. Passkontrollen märkte jag knappt av och säkerhetskontrollen gick som en dans. Hittade min gate direkt och satte mig och väntade i 15 minuter. Sen boardade vi. Väl på planet inser jag att jag inte har den blekaste om vart jag ska sitta så jag frågar en flygvärdinna. Tydligen var det valfri placering. Yes, fönsterplats!
Hela flygresan satt jag insjunken i min bok Dear John och märkte knappt när jag fick lite vatten och en minipåse jordnötter. Kollade upp precis när vi flög in över LA och jag kom på mig själv med att le lite småfånigt. Livet kändes underbart där och då. Vem skulle kunna önska sig något annat? Flygresan skulle ta 1.20 h men det kändes som 20 min. Sen var jag framme. Åhh jag var superpirrig i magen. LA för första gången och jag hade inte träffat F på två månader...