Los Angeles dag 1 - Onsdag

Det var planerat så att jag skulle landa 20 minuter innan dom andra två. Då skulle jag hinna hämta min väska, ta mig till deras terminal och ja, träffa på dom där. Så jag skyndar mig. Jag följer schemat slaviskt och nästan springer runt på LAX för att hitta dit jag ska. Så jag kommer fram till terminal 2 precis i den minuten som dom skulle landa. Men nej, deras plan var försenat. 90 minuter fick jag stå och vänta. Bland de värsta 90 minuterna i mitt liv. Jag hade lovat mig själv innan att jag inte skulle röra en min när dom kom. Vi har ju pratat så ofta så det känts som att dom har varit här. Jag står där bland alla möjliga människor och bara väntar. Då inser jag hur jag liksom skakar, och tårarna börjar rinna. Jag tar på mig solbrillorna och förbannar mig själv för att jag är så mesig. Dom var ju inte ens där. Men varje gång det klev ut nån i ankomsthallen och den personen blev välkomnad av en när och kär så rann det fler och fler tårar. När det till slut var min tur så fattade jag ingenting först. Jag fick höra efteråt att jag sååg sjukt sur ut. Men till mitt försvar säger jag att jag inte riktigt kopplade ihop allt. DOM var där. Mamma och syster. Det var så overkligt. Jag slängde mig i famnen på mamma och bara storbölade. Jag svär på att alla glodde på mig men jag brydde mig inte. Det var underbart. När vi till slut hittade våran hotellshuttle höll jag låda resten av dagen. Jag pratade nog non stop skulle jag tro. Eller jag vet att jag gjorde det.

När vi kom till hotellet checkade vi in och dom som hade rest liiite längre än vad jag hade fräschade upp sig med en dusch. Sen gick vi ner till Hollywood Boulevard. Vi bodde precis ovanför där så vi hade nära ner till centrum. Vi kollade in skylten från en utkiksplats, kollade på stjärnorna, hand- och fotavtrycken och spatserade runt i lite affärer. Och käkade en varsin pizza också. California Pizza Kitchen. Mums! Godaste pizzan har dom där också.

Svenskarna (nej jag klassas inte som helsvensk längre tycker jag) började känna av sin jetlag så vi drog oss tillbaka upp till hotellet och somnade.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Josefine Glad

Det är nu det händer!

RSS 2.0