En timme försenat så ringde familjen äntligen upp mig. Vi började prata lite om brevet och jag sa det jag tyckte. Att brevet var väldigt täckande och att jag tyckte att allt verkade bra. Dom frågade lite om mitt körkort och så. Jag har ju haft körkort i lite mer än 2 månader men jag har ju kört sen jag var 16. Så jag har kört i 3 år. Jag fick prata med alla barnen och den minsta var verkligen supersöt. Men, när jag pratade med mammam så verkade hon mest bekymrad över att jag inte hade tagit hand om barn så mycket själv och att jag mer har tagit hand om äldre barn. Jag försäkrade henne dock om att det inte skulle bli några som helst problem för mig att ta hand om deras barn.
Vi pratade lite till men samtalet avslutades genom att mamman sa rakt ut att jag nog inte var något för dom.

Jättetråkigt verkligen! Det kom några tårar när vi hade lagt på men jag tror ju faktiskt att allt händer utav en anledning så det kommer säkerligen en bättre familj. Jag kan inte ge upp efter ett misslyckat samtal. Nej nu är det dags för matchning igen och att vänta på det där mejlet är faktiskt spännande!

Jag tyckte faktiskt inte att familjen var sådär 100 från början. Och om de mot all förmodan skulle bli så att jag flyttar till dom, så kanske jag får mamman hängade över mig hela tiden. Inte heller så kul. Nej nu kör vi igen.

Det jag sörjer mest är att jag har mejlat med en annan au pair i samma område och jag såg verkligen fram emot att lära känna henne. Men Josefin, vi får hålla kontakten iallafall :)