Jag har någonting som alla borde vara avundsjuka på. Jag har nämligen världens bästa kompisar. De är många och fyller alla olika funktioner i min vardag. Många av dem har aldrig träffats och en del av dem tycker inte om varandra på en fläck. De är tjejer och de är killar. De bor nära mig och de bor långt bort, några bor inte ens i denna världsdel. En del är gamla rävar som har stått ut med mig länge och en del är nyfunna vänskaper som jag idag inte kan tänka mig ett liv utan. Men jag tycker om alla. De är alla mina vänner av olika anledningar och vi träffades alla på helt olika sätt.
Men vad är det som gör mina kompisar så speciella? Ja, nästan bättre än dina. Jo såklart, de är ju just mina kompisar och om de inte vore lite bättre än alla andra så skulle jag inte ödlsa någon tid på dem.
Men det finns några få vänner som, inte betyder mer än andra, men som betyder något annat än de flesta andra. Jag pratar såklart om M, S och I. Vi fyra har aldrig umgåtts tillsammans allihopa men vi gick i samma klass i lågstadiet. M och S har även den stora äran att kallas för mina barndomskompisar.

M. M och jag har två pappor som gick i samma klass när de var små, så vi hade inte så mycket att välja på utan blev ofrivilligt ihoptryckta direkt när vi föddes. Något jag (och M också, hoppas och tror jag) aldrig har oönskat. Vi umgicks ofta och ibland blev jag avundsjuk när M umgicks med någon annan. Vi har gått i samma klass i sju år. Dock inte nu, nu går vi inte ens på samma skola. När vi var mindre lekte vi ofta och vi älskade att leka med barbie. M var Ken och jag Barbie. Nuför tiden träffas vi inte så speciellt ofta, men det gör inte så mycket. Jag känner mig ändå ganska säker på vår vänskap, som jag vill ska hålla förevigt. Vi träffas oftast när någon fyller år eller när vi sitter på bussen. Vi bor ju faktiskt bara fem minuters gångväg ifrån varandra. Ibland anordnar våra familjer middagar och då deltar vi båda. Våra småsyskon är även de bra kompisar så vi kommer nog hålla ihop. En sak jag alltid har varit säker på men aldrig sagt till M är dock att jag älskar honom som min vän. Han är en av mina bästa vänner och jag hoppas på att det föralltid kommer fortsätta vara så.

S. När jag och S träffades för första gången vet jag inte riktigt. Vad jag dock vet är att vi bodde grannar från tidig ålder och att mina föräldrar och hans mamma snabbt blev vänner. Vi umgicks ofta och lekte. Jag hade en annan kompis som också hette Josefin som var rädd för S. Ganska konstigt med tanke på att S alltid har varit kort i rocken. Jag var nog till och med längre ett tag. Mina föräldrar gillar S starkt och våra föräldrar har alltid hoppats på att någon gång i framtiden bli släkt, något de då och då skämtsamt fortfarande brukar nämna. Ibland brukar min pappa nämna den gång som S var här, möjligtvis att S sov här, och skulle bre en macka. Medans jag bestämt skulle ha pålägg på exakt hela mackan drog S snabbt kniven över mackan och käkade upp den innan jag hann blinka. Varför just detta är något som fastnat i min pappas hjärna vet jag inte riktigt, men det kan säkert vara eftersom jag och S är så olika, och detta bara var ett exempel på detta. Medans jag aldrig ville smutsa ner mig och aldrig gjorde illa mig så var S överallt hela tiden. S gjorde alltid illa sig och man hade lätt kunnat vinna en förmögenhet om man hade satsat pengar. S och jag gick i samma klass i fyra år. Någonstans för några år sedan flyttade S långt över havet till en annan världsdel och jag insåg att om jag ville ha kvar S i min vänskapskrets så skulle jag bli tvungen att agera. Jag skickade mejl och vi blev bättre vänner än på länge. Vi hjälpte varandra med så mycket vi kunde över internet och de gånger S var hemma i Sverige fick jag alltid besök. När S flyttade tillbaka till Sverige bosatte sig S i Stockholm. 20 mil härifrån bara. Vi träffas fortfarande alldeles för sällan men vi hörs desto oftare. Ibland ringer vi varandra och vi håller jämt kontakten över internet. Förra året reste vi bort tillsammans i tre veckor och vi hade verkligen the time of our life. En resa jag föralltid kommer att komma ihåg. I fredags när jag äntligen träffade S, vilket jag inte hade gjort på cirka ett år så känndes allt jättebra. För det är det som är så skönt med S. Vi kan vara borta från varandra hur länge som helst men vi har alltid något att prata om. Precis som att vi aldrig har skiljts åt. Och det är det jag älskar med S. Att vi kommer vara vänner föralltid är något jag inte tvivlar ett dugg på. Jag älskar S.

I. I är min allra allra bästaste och käraste vän. Henne kan jag alltid lita på och hon vet nästan lika mycket om mig som jag gör. Hon stöttar mig jämt och hennes hus har många gånger varit det stället dit jag flytt. Jag och I träffades nog första gången när vi började lekis. Fast vi skulle mycket gärna kunnat ha träffats tidigare. Men inte mycket tidigare. I flyttade nämligen till mitt bostadsområde från en helt annan den av landet. Detta var nog bara ett kort tag innan vi började skolan. Väl i skolan så vet jag inte riktigt om vi umgicks så mycket. Vi gick i samma klass och såklart att vi hängde, men jag hade andra kompisar som jag hängde med mer. Men när vi började sjuan så fann vi varandra och sedan dess så har vi varit oskiljaktiga. Vi träffas i stort sett varje dag eftersom går i samma klass, vi båda är med i styrelsen i samma förening och vi bor 5 minuter ifrån varandra. Helt underbart. Vi umgås olika mycket i perioder men när det är en down-period så hittar vi alltid ett sätt att komma överens igen. Många gånger så är det nog jag som är orsaken till att vi kanske tjafsar, eftersom jag är perfektionist och I tar dagen som den kommer. Något som jag inte alltid kan hantera. Men I är bäst för hon står ut med mig i vått och torrt. Att jag älskar I säger jag ofta, och jag vet att hon vet om det. Vi har helt olika planer för framtiden men jag tänker hålla kontakten till vilket pris som helst. Även om det betyder att jag blir tvungen att betala hennes flygbiljett till USA. Jag vet inte riktigt vad jag mer ska säga om I. Ord är inte tillräckliga för hur mycket hon betyder för mig, helt otroligt. Men ja, jag älskar I av hela mitt hjärta.

För de vänner som inte nämns här; ta det lugnt, ni vet att jag älskar er också. Och många av er som jag har lärt känna sen jag började gymnasiet kan jag inte tänka mig ett liv utan. Ni betyder lika mycket som de tre ovannämda. Glöm aldrig det. Jag älskar er!