Hur kan det komma sig att man vissa dagar saknar människor som på olika sätt har förstört ens liv? Människor man aldrig skulle förlåta eller ens titta åt igen. Hur kan det komma sig? Har man förlåtit dem? Eller bara försonats med tanken att livet inte alltid är rättvist?
För livet är inte rättvist. Så är det bara. Även fast man lever efter den gyllene regeln, "Behandla andra som du själv vill bli behandlad", så blir det inte som man vill. Inget går att planera. Planering är bara ett ord för att försöka kontrollera sitt liv. Och att kontrollera sitt liv är lika omöjligt som att gå på vattnet. Helt fuckin' omöjligt!
Tycker du att livet är rättvist? Kolla ut genom fönstret och säg hallå verkligheten. Den börjar här och nu...

Men, jag saknar er. Ni har ingen aning om vilka ni är, men jag vill att ni ska komma tillbaka. Jag är redo för rond nummer två. Jag är redo att mosas igen. Det gör mig bara starkare. Kom igen, I'm ready!