Dag 01 – Om mig
Såklart att man ska börja med det svåraste inlägget. Svårast i den benämningen att det finns så mycket att skriva. Hur ska man kunna sammafatta sig själv i ord såhär. Jag är ju så mycket mer än ord. Jag måste upplevas, man måste träffa mig, man måste helst lära känna mig för det är då jag ges som mest rättvisa. Jag är lite blyg i början, men en jäkel när man väl lärt känna mig. Men jag ska ge det ett försök. Vi börjar väl från början typ...
Jag heter Josefine Elisabeth Glad och är 22 år. Jag föddes i oktober 1990 och bodde mina första år i Stigsgård, Gävle med mina föräldrar. 93 fick jag en rund liten syster med massa hår på huvudet och sommaren 96 flyttade vi till ett hus i Strömsbro, Gävle. Dagis åren lekte jag nog mig igenom med mina bästa kompisar Max och Steven. Hade också en kompis som hette Josefin, hon var rädd för Steven kommer jag ihåg. Haha snälla lilla oskyldiga Steven.
Mina första år i skolan spenderade jag på Strömsbro skola, men när det var dags för högstadiet flyttades vi till Stigslund. Den skolan låg 20 minuter hemifrån, så det blev väl ingen skillnad direkt. Jag kom sent i stort sett varje dag eftersom jag hängde 20 minuter i Idas hall varje morgon medans hon sprang omkring med tandborsten i munnen och packade gympakläder och allt vad det nu var. Love her!
Högstadieåren var den första tiden i livet jag stötte på riktiga motgångar. Min bästa kompis vände mig ryggen liksom alla andra. Jag gick till skolan varje dag (som den nörd man var och är) men njöt nog inte av det. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket av den tiden. Har nog förträngt det mesta. Men genom fotbollen träffade jag en ny vän, Anna, och Ida började lite smått komma tillbaka till mig. Och de två har stannat där sen dess. Det var en jobbig tid. Men jag skulle tro att det är på högstadiet som man börjar leta efter den man verkligen är och gör kanske dumma saker i tron om att man ska bli nånting bättre. Eller nått.
Gymnasiet däremot, det blev min tid. Jag träffade fyra nya vänner, Julia, Sara (som jag iochförsig kände lite sen tidigare), Nina och Chi. De här tjejerna, plus Ida och Anna, är mina vänskapliga grund. De är alltid de som finns där, även fast vi alla är dåliga på att höra av oss igen. Bästa dom!
På gymnasiet engagerade jag mig i en studentförening och hann med att vara både sekreterare och ordförande. KGF Runa, som den heter, lärde mig mycket under de tre år jag var aktiv. Det är svårt att sätta ord för precis vad man lärde sig, men det handlar mycket om självförtroende, att våga och en massa andra saker. Jag kan numera sjunga relativt bra, jag får inte längre kalla kårar när jag pratar inför folk och jag har en massa nya vänner, jag kan arrangerar baler och jag vet hur man skaffar sponsorer när man behöver det. Alla nya talanger är såklart inte lika viktiga men jag har iallafall gjort det. Jag har växt.
Studenten kom och jag var självklart med och annordnade den. Fixade fester, balen, biljetter och en massa annat. Sånt som det visade sig att jag älskade att göra. Studentdagen var en underbar dag som jag alltid kommer minnas. Allt från utkastet, paraden, flaket, klassfesten och fina släktingar och besök från USA. Jag önskar jag kunde göra om det!
Efter studenten har jag ströjobbat (mest på städföretag) men också spenderat 8 månader som au pair i USA. Månader fyllda med glädje och tårar, och ibland glädjetårar. Jag bodde i Kalifornien och tag hand om en tjej och en kille. Vissa dagar var de små jäkla men andra dagar ville jag bara packa ner dem i en väska och rymma med dem för de var så söta. Men de testade mig verkligen, på alla sätt de kunde hitta på. Jag hann med en del resor. Los Angeles två gånger, San Francisco två gånger, New York, Reno, Ohio, Detroit och så Las Vegas två gånger. Jag hoppade också fallkärm. Helt sjukt vad jag fick en galen idé men det gjorde vi. Och det är jag nog mest nöjd med nästan haha. Jäklar vad jag gillar det landet alltså, det finns så mycket att att se och göra. Tänker definitivt åka tillbaka.
Efter tre års studieuppehåll flyttade jag i augusti till Uppsala och började på Apotekarprogramet. En termin är snart över och då har jag bara nio terminer kvar... Men jag hoppas det kommer gå fort. Jag har ju massor med kompisar som drar med mig på saker och jag har träffat flera nya tjejer som är så fina! Jag bor i ett studentrum i en korridor med två andra tjejer och min älskade pojkvän Fredrik kommer och hälsar på så ofta han kan. Jag gillar verkligen livet just nu. Studierna är tuffa och det kommer lite tårar ibland. Men jag lyckas alltid bita ihop och köra på. Man kan ju inte alltid glida på en räkmacka!
Kommentarer
Trackback
