Why be normal when you can be like us!?
Vaknade upp av att Hanna satt och kollade på mig. Jag bad henne sluta glo och vände på mig. Men nej, inte fick jag sova heller. Jag skulle tydligen upp och köra. Vi hade planer. Att köra. Långt. Uhh, jobbigt! Jag tror nog att jag måste ha haft promille kvar i kroppen. Somnade på soffan typ 4.30. Så ja, det var en spännande bilfärd hem till Hanna. Vi gjorde oss så frächa vi kunde på tio minuter och begav oss til McDonalds för Hannas cheese och mina pompa. Sen satte vi GPSen på Old Sac och började köra. Varje bilfärd med oss är ett äventyr. Seriöst!
Vi kom fram och insåg direkt att det var nått som inte stämde. Det var en jazzfestival. Liksom vafan! Vi svor på alla språk vi kan tillsammans när vi fick parkera tio minuter ifrån. Vi känner att när man är i USA ska man inte behöva gå. Inte alls. Men vi traskade på i hettan och kom fram. Vi gick direkt ner till kajen och satte oss och badade fötterna i vatten som var lika smutsigt som i floden i Indien. Hanna trodde direkt om det var döda människor i vattnet. Vi lyssnade på musik på Hannas telefon (som inte är från stenåldern som min), pratade strunt, pratade skit, lekte huvuden (se bild) och gjorde jättemånga filmer (som inte vill fungera på youtube). Sen blev vi sura över att vi inte kunde bada eller åka båt och steka som jättemånga andra. Så vi gick och köpte världens största vattenflaskor. Inte hjälpt det heller. Jag svimmade typ ändå. Vi stog och skulle köpa helsband när det svartnade framför ögonen. Jag slängde halsbanden till Hanna och bah "BETALA DU, JAG MÅSTE SITTA NER!" Ja, jag skrek. Hann precis fram till vägkanten när jag föll ihop. Hanna kom efter och kollade på mig som om jag var sjuk. Hallå, jag råkar vara en människa som svimmar väldigt lätt. Finns många roliga historier om det men det tar vi inte nu.
Vi kom fram och insåg direkt att det var nått som inte stämde. Det var en jazzfestival. Liksom vafan! Vi svor på alla språk vi kan tillsammans när vi fick parkera tio minuter ifrån. Vi känner att när man är i USA ska man inte behöva gå. Inte alls. Men vi traskade på i hettan och kom fram. Vi gick direkt ner till kajen och satte oss och badade fötterna i vatten som var lika smutsigt som i floden i Indien. Hanna trodde direkt om det var döda människor i vattnet. Vi lyssnade på musik på Hannas telefon (som inte är från stenåldern som min), pratade strunt, pratade skit, lekte huvuden (se bild) och gjorde jättemånga filmer (som inte vill fungera på youtube). Sen blev vi sura över att vi inte kunde bada eller åka båt och steka som jättemånga andra. Så vi gick och köpte världens största vattenflaskor. Inte hjälpt det heller. Jag svimmade typ ändå. Vi stog och skulle köpa helsband när det svartnade framför ögonen. Jag slängde halsbanden till Hanna och bah "BETALA DU, JAG MÅSTE SITTA NER!" Ja, jag skrek. Hann precis fram till vägkanten när jag föll ihop. Hanna kom efter och kollade på mig som om jag var sjuk. Hallå, jag råkar vara en människa som svimmar väldigt lätt. Finns många roliga historier om det men det tar vi inte nu.
Kommentarer
Trackback
