Hårda ord som gör ont
Ja, idag har det varit lite upp och ner. Det spöregnade hela morgonen och förmiddagen. Så det var till att klä sig varmt med vinterjackan från Sverige. Vädret höll sig tråkigt. Barnen och jag åkte till kontoret och jobbade med läxorna i lite mer än en timme. Ett av barnen började deppa och hatade allt. Inklusive mig. HD, som var i Sacramento, ringde och jag tog barnen till Tacobell på middag. Det tjaffsades i bilen så jag stängde ner hela DVD-systemet i ren ilska. Skrikande barn fick jag på halsen men vad ska jag göra? Ge upp bara för att dom grinar och skriker? Nej det gör jag inte! Livade dock upp ungarna med lite skämt så slapp iallfall gråt på matstället.
Väl hemma började allt igen. Jag var världens sämsta nanny som alltid var elak. ALLTID!! Och när ungarna (eller ungen) ibland nämner att Astrid ska komma tillbaka då dör jag lite inombords. Tårarna bränner bakom ögonen men jag visar dom inte. Jag vet att dom verkligen gillade Astrid (jag med!! :D) men jag har inte ens varit här två månader själv än. Ge mig en chans liksom. Och när det som barnet grinar om är en önskan från mina arbetsgivare, vad ska jag göra. Jag må vara hård när det kommer till läxor. Men jag gör det för att jag vet att dom kan. Dom är smarta barn mina sötnötar! Och jag sitter alltid bredvid som stöd och hjälper till med alla uppgifter om dom så vill. Läxor ska vara jobbiga, annars lär man sig inget. Det tycker jag iallafall.
Pratade iallafall med HD om det och förhoppningsvis ska det bli bättre. Jag vill inte åka hem därför. Men ja, segare än så är jag. Jag ger inte upp så lätt. Även fast jag tidigare hellre bröt ihop än bet ihop, så är jag nog tvärt om nu. Eller iallafall på god väg! Alltid något.
Har nu suttit här och väntat på min dejt för kvällen som aldrig dök upp. Den personen kommer få ett helvete imorron ;) Har dock kollat på avsnitt nio på min serie, som ni vet, och pratar och planerat med Frida. Planerna våra har ändrats. 2 veckors semester är inte så mycket. Men något ska vi få till. Nu är bara frågan om vi ses i maj eller i juni. Allt är upp till mig. Nu däremot ska jag och SvampBob krypa till kojs till ljudet av regn. Mysigt va! Puss
Väl hemma började allt igen. Jag var världens sämsta nanny som alltid var elak. ALLTID!! Och när ungarna (eller ungen) ibland nämner att Astrid ska komma tillbaka då dör jag lite inombords. Tårarna bränner bakom ögonen men jag visar dom inte. Jag vet att dom verkligen gillade Astrid (jag med!! :D) men jag har inte ens varit här två månader själv än. Ge mig en chans liksom. Och när det som barnet grinar om är en önskan från mina arbetsgivare, vad ska jag göra. Jag må vara hård när det kommer till läxor. Men jag gör det för att jag vet att dom kan. Dom är smarta barn mina sötnötar! Och jag sitter alltid bredvid som stöd och hjälper till med alla uppgifter om dom så vill. Läxor ska vara jobbiga, annars lär man sig inget. Det tycker jag iallafall.
Pratade iallafall med HD om det och förhoppningsvis ska det bli bättre. Jag vill inte åka hem därför. Men ja, segare än så är jag. Jag ger inte upp så lätt. Även fast jag tidigare hellre bröt ihop än bet ihop, så är jag nog tvärt om nu. Eller iallafall på god väg! Alltid något.
Har nu suttit här och väntat på min dejt för kvällen som aldrig dök upp. Den personen kommer få ett helvete imorron ;) Har dock kollat på avsnitt nio på min serie, som ni vet, och pratar och planerat med Frida. Planerna våra har ändrats. 2 veckors semester är inte så mycket. Men något ska vi få till. Nu är bara frågan om vi ses i maj eller i juni. Allt är upp till mig. Nu däremot ska jag och SvampBob krypa till kojs till ljudet av regn. Mysigt va! Puss
Kommentarer
Trackback
